Flörtar han med andra kandidater samtidigt?

Internationella relationsakuten är en frågespalt för alla utrikespolitiska aktörer i behov av relationsråd. Frågor mottages med glädje. Disclaimer: Bör läsas med förnuft och en nypa salt. Påhittade frågor kan förekomma.

-------------------------------------------------

Kära IR-akuten,

Jag är ett högerpopulistiskt parti med en kandidat i franska presidentvalet den här veckan. Det har inte varit lätt för mig att träffa folk som är villiga att stötta mig politiskt, men efter många fruktlösa veckor av swajpande så matchade jag med ryske ”Vlad”.

Vi har haft en hel del politiska samtal på distans, och ryska banker har lånat ut pengar till mig. Nyligen hälsade min kandidat Marine le Pen på honom i Moskva och allt verkade bra. Men när jag nu tittar i Ryssland så verkar det sägas mycket bra om en av motkandidaterna, socialkonservative François Fillon. Om jag förstår saken rätt så har han och Vlad en god politisk relation sedan tidigare.

Behöver jag oroa mig för att jag inte är den enda kandidaten Vlad pratar med? Allt verkade ju så bra när vi sågs…

Tack för svar,
N.F.

Hej ”N.F.” och tack för ditt brev,

Jag förstår att läget är nervöst såhär inför valet, men jag tror också att du har fog för din oro. Från den ryska sidan så kommer man förstås att förneka alla försök att påverka valet. Men få av de experter jag pratat med under de senaste dagarna tvivlar på att Ryssland har två favoriter och inte en.

Den ena är din le Pen, och den andra mycket riktigt François Fillon. Ni har ju öppet förklarat ert stöd för Moskva och missnöje med EU-sanktionerna mot Ryssland, även om le Pen behövde mötet i Moskva mer än vice versa för att visa sig på internationella arenan. Fillon har å sin sida en vänlig relation till Kreml sedan hans tid som premiärminister, mellan 2007-2012.

Säkert hoppas Ryssland att någon av dessa två på presidentposten skulle innebär en vänligt inställd kraft i Paris, men också inom EU som ju behöver enighet för att fatta utrikespolitiska beslut. Att Ryssland skulle ha makten att på egen hand splittra EU är högt tveksamt, men i Moskva är det förstås en tilltalande tanke att ens inflytande skulle vara så stort.

Att Ryssland kan styra hur nämnvärt många fransmän röstar är även det tvivelaktigt. Men det betyder inte att Moskva inte försöker, och marginalerna tycks också små. Med en så oviss utgång är det ur ryskt perspektiv strategiskt vettigt att – om du ursäktar uttrycket – ha mer än en häst i loppet.

För dig är det däremot förstås inget roligt läge och det enda säkra sättet att vara ensam om Rysslands intresse är att slå ut FIllon i första valomgången. Fram tills dess får du tyvärr leva med oron för att du i själva verket bara är en side-chick, bland vad jag har förstått att ungdomar kallar ”fuckboys” i den internationella relationsdjungeln.

Vänliga hälsningar,

Dr. Calle

Tyvärr EU, han är helt enkelt inte intresserad

Internationella relationsakuten är en frågespalt för alla utrikespolitiska aktörer i behov av relationsråd. Frågor mottages med glädje. Disclaimer: Bör läsas med förnuft och en nypa salt. Påhittade frågor kan förekomma.

------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hej IR-akuten,

Jag är en högt uppsatt EU-anställd och jag är rent ut sagt förbannad. Recep Tayyip Erdogan verkar just ha vunnit en folkomröstning som utökar hans makt som president i Turkiet. Inte nog med att jag oroar mig för att han gör sig till envåldshärskare – Erdogan har nu sagt att han kan återinföra dödsstraff.

Vår relation till Turkiet är ju som kanske bekant inte den bästa. Turkiet vill ju i teorin gå med i EU, men vi grälar om Erdogans inskränkningar i demokratin. Jag känner mig också utpressad i avtalet i fjol, där han ville ha en massa saker för att hålla flyktingar borta från EU. Han är å sin sida sur för att vi inte ska ha tagit kuppförsöket förra sommaren på allvar, och nu verkar han ha något på gång med Putin i stället.

Men dödsstraff – där går gränsen. Inför han det kan han glömma att gå med, samtidigt som jag oroar mig för flyktingavtalet. Kan jag ändra på honom?

Vänliga hälsningar,

Bryderier i Bryssel

Hej ”Bryderier i Bryssel”,

Tack för ditt brev. Många ser ju med oro på hur Turkiet glider mot ett allt mer odemokratiskt styre, även om Erdogan knappast uppfann envälde i moderna Turkiet. Men att ändra på någon är svårt och man brukar prata om en kombination av morot och piska som enda vägen dit. Att hota med att stänga Turkiets väg in i EU är dock ingen vidare piska, och det av ett enda skäl: Tyvärr, han är helt enkelt inte så intresserad.

Utan att greppa efter det klyschigaste sultansnacket så bryr sig Erdogan till synes mest om att höja Turkiets och sin egen status. Att underkasta sig EU:s åsikter om någon av dessa två verkar inte aktuellt – långsiktigt gynnar det kanske Turkiet men kortsiktigt tycks det inte vara en uppoffring Erdogan är villig att göra.

När Erdogan desustom kan välja bort EU till förmån för Putin, som till exempel inte gnäller om demokratiska rättigheter, så har du inte mycket till hållhake. Med tanke på hur mycket EU verkar berett att ge Erdogan för att hålla flyktingar borta från Europas stränder så är det snarare tvärt om.

Förmodligen så kommer du helt enkelt att behöva hitta ett annat sätt att förhålla dig till Turkiet och dess president. En i princip enig västvärld må se på med fasa när Erdogan tillskansar sig mer och mer makt. Men att ändra på någons grundläggande personlighet är i regel dödfött, och du tycks i dagsläget inte ha alls de förutsättningar du tror att påverka hans politik.

Tack igen och vänliga hälsningar,

Dr. Calle

”'Alla bombers moder' väckte oväntade känslor – är jag normal?”

Internationella relationsakuten är en frågespalt för alla utrikespolitiska aktörer i behov av relationsråd. Frågor mottages med glädje. Disclaimer: Bör läsas med förnuft och en nypa salt. Påhittade frågor kan förekomma.

-------------------

Hej IR-akuten,

I går släppte USA sin största bomb utan kärnspets mot IS i Afghanistan. I egenskap av utrikeskommentator på en större svensk redaktion så väntas jag ha en åsikt, men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det. Skadar det IS eller är det bara en signal, och i så fall till vem?

Att jag vänder mig till just er beror dock på något annat. Bombens smeknamn ”The Mother of all Bombs” (MOAB) har väckt något i mig, och jag verkar inte vara ensam i journalistkåren. Är det normalt att tända på bombnamn?

Tack för svar,
”Dynamit-Harriet”
 

Hej ”Dynamit-Harriet”

Vad gäller din första fråga så har Trump lovat krossa IS – MOAB-bombningen ha dödat dussintals IS-anhängare och förstört flera grottor. Men det gör inte mycket för att besegra IS. Att använda en jättebomb mot ett grottsystem kan också vara en signal till exempelvis Iran och Nordkorea. Båda har kontroversiella kärnprogram som, om de används militärt, kan placeras under jord.

Jag tror dock att Trump mest velat spänna militärmusklerna på hemmaplan. Internationellt tvivlar nämligen ingen på USA:s förmåga att spränga saker i luften, men när Trump förra veckan bombade Syrien så fick han beröm av annars dissiga medier och experter. För USA-presidenter är medelålders nyhetsankare som citerar Leonard Cohen nämligen attraktivt och smickrande, en närmast unikt särdrag. Att Trump ska ha lockats av lite mer bomb-PR är med andra ord inte alls omöjligt.

Vad gäller din andra fråga så vill jag helst inte prata om normalt och onormalt. Men ett snabbt ögnande av dina kollegers reaktioner pekar på att du i varje fall inte är ensam. I förhållande till bombens namn så får den freudianska analysens glansdagar väl sägas vara över, och jag tror att det viktiga för dig är att du ordentligt tänker igenom vad det är som imponerar dig så.

Allt gott och vänliga hälsningar,

Dr. Calle

”Bryssel eller Moskva – jag kan bara inte välja”

Internationella relationsakuten är en frågespalt för alla utrikespolitiska aktörer i behov av relationsråd. Frågor mottages med glädje. Disclaimer: Bör läsas med förnuft och en nypa salt. Påhittade frågor kan förekomma.

-------------------------------------

Hej IR-akuten,

Jag är en östeuropeisk högerpopulist på 53 jordsnurr, och jag står inför ett knivigt beslut.

Jag har kommit fram till att jag nog vill ha något seriöst med EU. Det kan nog lyfta mitt lands ekonomi och därmed legitimera mitt (i ärlighetens namn rätt auktoritära) styre. Samtidigt så har jag sedan en lång tid tillbaka något odefinierat på gång med Ryssland, som jag egentligen har mer gemensamt med på ett personligt plan.

EU gnäller också mycket mer på mig om typ demokratiska rättigheter, vilket är rätt tröttsamt eftersom EU inte verkar bry sig när länder ska sälja vapen till typ Saudiarabien, Egypten eller Bahrain.

Båda har nu sagt att jag måste välja, och jag är lite rådvill. Tanken har slagit mig att flörta lite med båda för att se vem som verkar villig att erbjuda mig mest, som en del av mina kompisar här i regionen verkar göra. Problemet är att det i Ukraina ballade ur helt. Viktor Janukovytj fick ju liksom fly landet och han har varit så himla gnällig på våra brädspelskvällar sedan dess.

Kan det funka?

Anonym

Hej ”Anonym”,

Precis som du skriver så är du inte ensam om de här tankegångarna. Som du vet så har ju EU och Ryssland i åratal grälat. Flera ledare verkar vilja spela på den här rivaliteten – Janukovytj som du själv nämner, men även andra. Nyligen verkade vitryske Viktor Lukasjenko göra en trevare i den riktningen när folk på hemmaplan demonstrerade.

Problemet med din idé är att den förmodligen mest slutar i tårar och tandagnissel, inte minst för din egen del. Risken att du blir genomskådad är stor och förmodligen kan du ändå inte vinna så stora eftergifter som du verkar tro. Om du inte har en rejäl hållhake förstås, som Turkiet som utnyttjat flyktingläget gentemot EU och samtidigt lockar Ryssland med viktiga oljeledningen Turkstream.

Konflikten mellan EU och Ryssland kan se ut att erbjuda ett guldläge för mindre aktörer – och inte bara för länder som ditt. Källor med insyn har till och med antytt att en del sydeuropeiska EU-länder spelar extra ryssvänliga, för att kunna ställa egna krav i utbyte mot till exempel förlängda sanktioner mot Moskva.

Inom EU fungerar det kanske eftersom det krävs 100% enighet för att fatta beslut. För din del är det däremot svårt, eftersom du förmodligen inte kan erbjuda så mycket konkret, vilket kommer stora och erfarna länder kommer att upptäcka.

Vad du kan göra är att försöka hålla ett visst avstånd till båda medan du bestämmer dig. Att försöka få båda att uppvakta dig är däremot inget jag rekommenderar. Som ordspråket ju lyder: Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket.

Dr. Calle

”Jag är en syrisk rebellgrupp, vågar jag lita på USA igen?”

Internationella relationsakuten är en frågespalt för alla utrikespolitiska aktörer i behov av relationsråd. Frågor mottages med glädje. Disclaimer: Bör läsas med förnuft och en nypa salt. Påhittade frågor kan förekomma.

-----------------------------------------

Hej IR-akuten,

Jag är en medelstor syrisk rebellgrupp i provinsen Idlib. Efter snart sex år av krig hade jag i princip bestämt mig för att lägga ned det här med utländska sponsorer. Särskilt USA som lovar runt men håller tunt. Men förra veckan bombade ju USA den syriska regimen, och nu är jag osäker.

Jag vill å ena sidan tro att det trots allt kan funka, men jag orkar å andra sidan inte med mer heartbreak. Jag vet att somliga säger att vi bara är sugar babes with AK's, men för mig handlar det här om mer – både känslor och och ett principiellt program för att störta en cementerad och dynastisk regim.

Med det sagt kan jag byta stil om det hjälper förhållandet, typ raka mig, byta namn till något som inte innehåller ordet ”Tawhid” (monoteism) eller skaffa längre kamobyxor. I ärlighetens namn gjorde jag ju tvärt om för att glädja andra sponsorer. Så det känns ok, men bara om jag vet att det är på riktigt.

Frågan är: kan jag lita på USA?

Vänliga hälsningar,

Stödfronten för monoteism och kamp i islamiska Levanten

Kära SfMoKiIL,

Jag ska vara ärlig med dig. Ända sedan kriget i Syrien började så har USA varit ovilligt att förbinda sig till något seriöst med väpnade grupper. I alla fall något så seriöst som landet signalerar utåt. Jag vet inte exakt hur du eller USA ser på sådana här ”sponsors-förhållanden”, men om man ska gå på USA:s track record så skulle jag akta mig.

Ur USA:s perspektiv så kan man säga att hela affären med Irak var en katastrof, som har skadat det landet mycket svårt. Men även omgivningen har ju, ibland efterklokt, konstaterat att det där var en dålig idé som byggde på oärliga påståenden. När Barack Obama var president så sade ju USA också uttryckligen att man inte ville upprepa något liknande, och att man försökt lära sig av tidigare erfarenheter.

Du skriver ju själv att USA har lovat mer än vad man faktiskt velat göra i praktiken, och det tror jag att man har kunnat se väldigt tydligt. Att Trump förra veckan bombade en flygbas förändrar inte i grund och botten styrkeförhållandena på marken, och uttalandena som har följt är svajiga.

Få om några experter tror – än så länge – att USA på allvar har ändrat kurs. Därför skulle jag förvänta mig väldigt lite i dina skor, särskilt med tanke på att bombningen mer än något visar upp hur oförutsägbart USA är i dagsläget. Därför tror jag att du ska akta dig, men också tänka över hur trevliga de andra utländska sponsorerna egentligen är.

Vänliga hälsningar,

Dr. Calle

”Vi bombade Syrien, nu är Ryssland jätteargt – hjälp!”

Internationella relationsakuten är en frågespalt för alla utrikespolitiska aktörer i behov av relationsråd. Frågor mottages med glädje. Disclaimer: Bör läsas med förnuft och en nypa salt.

----------------------------------------------------------

Kära IR-akuten,

Jag är en utrikespolitisk tjänsteman i ett stort nordamerikanskt land. Förra veckan bombade vi Syrien och ryssarna är inte glada. Kreml har stoppat vårt flygsäkerhetsavtal om Syrien, hårda ord har sagts av båda och jag tror inte att jag kommer att träffa Putin när jag nu i veckan kommer till Moskva.

Jag ska vara helt öppen: vårt förhållande är inte bra, och har inte varit det på länge. Vi bråkar ofta, ibland offentligt och inte minst om just Syrien. Sedan i höstas har en del i Ryssland förutspått en ljusning men i själva verket har ju ingenting förbättrats. Nu känns det bara som om ryssarna blir besvikna och att allt kommer bli ännu värre än förut. Är förhållandet egentligen redan över?

Vänliga hälsningar,
”R”

Hej ”R”, och tack för ditt brev.

Jag förstår att du är orolig. Det är alltid svårt när ogrundade förväntningar kommer i vägen för de utrikespolitiska intressen och praktiska förhållanden som världspolitik bygger på.

Om vi börjar med den konkreta händelse du beskriver, alltså bombningarna i Syrien, så verkar de spela liten praktisk roll, den militära balansen i Syriens krig har inte rubbats. Därför måste det inte bli någon stötesten på lång sikt.

Å andra sidan så skickar det ju en skarp signal till Moskva om att inte bara Ryssland är redo att använda militärmakt på utifrån sett oväntade sätt. Ryssland hade knappast kunnat stoppa ett så stort anfall, men något hade man nog kunnat göra. Nu blev det inte så och jag tror att ryska UD är både oroat och ledset.

Men ett avbrott i era flygsäkerhetssamtal betyder inte att alla band är avklippta, även om risken för värre incidenter förstås växer när ni inte pratar med varandra. Typ, du har inte blivit dumpad, men Moskva svarar inte i telefon och policy-mekanismen som förhindrar Kreml från att ligga med andra på kort- till medellång sikt är försvagad.

Ryssland vill ju egentligen mest av allt bekräftas som supermakt och få känna sig utrikespolitiskt behövt och respekterat trots en i väst kritiserad utrikespolitik. Ryssland bryr sig nog mer om den här bekräftelsen än om vad som händer med syriske presidenten Bashar al-Assad, vilket du kan ha med dig när du reser till Moskva.

Med det sagt tror jag att du har rätt i att många ryssar givet medierapporteringen här kommer att bli väldigt besvikna på er utrikespolitik. Men det är en besvikelse som de flesta, i ärlighetens namn, väntat sig sedan månader tillbaka.

Tack igen för ditt brev och vänliga hälsningar,

Dr. Calle